This is how I felt today
Det känns som att den här måndagen har varit lite extra lång.
Var, som jag nämnde i morse, först iväg och kikade på ett nytt rum.
Helt ok, men ägaren ville att vi skulle skriva kontrakt på minst tre månader och för oss som blir rastlösa efter bara några veckor kändes det inte som en bra idé.
Gick sedan och käkade en sen frukost på Mc Donalds. Det kändes bra.
Spenderade sex timmar på jobbet, som mer kändes som femton timmar.
Sprang iväg till Capabro och handlade mat under lunchen eftersom vi inte skulle
hinna när vi slutat, och fick sedan stressa och kasta i oss ett par riskakor innan det var dags att sätta sig och sälja igen. Kändes inte kul.
Tog metron tillbaka till centrum.
Gick direkt hem till en italienare. Vi ska få kalla honom för Cesar och imorgon flyttar vi in i hans lägenhet. Det känns ganska bra. Först var vi lite skeptiska till denna karl, men när han erbjöd sig att laga mat till oss och bjöd in oss på fest med sina vänner började det genast kännas lite bättre.
Jag menar, vad mer kan man begära av en roomie?
Så då är det alltså vår sista kväll här på calle Baixada de Sant Miguel.
Även om jag själv väljer att flytta, brukar jag alltid få sådan himla seperationsångest när det väl är dags.
Men det känns inte som att jag kommer få det den här gången.
Jag är faktiskt ganska säker på att jag inte kommer få det.
Nu har vi lagat & käkat middag. Ris, stekt ägg, tomat och massa majonäs. Riktigt komplicerade grejer idag som ni ser.
Kollat på webb-tv. Lyssnat på arabmusik. Spanat lite på dom nyinflyttade.
Bland annat en fransman. Hittills har mina favoriter här nere varit fransisar. Kanske på delad första plats med amerikanare. Så? Paris och Los Angeles nästa? haha.
